Vi människor är kluvna – mitt itu, galna och underbara, logiska men även: inte logiska. Så är det. Det är en fråga om ren statistik. Inget hokus pokus alls. Vi kan räkna på det, för ibland vet siffrorna bäst – enligt människomatematiken.
För exakt i denna stund, i Alingsås, på dessa koordinater, inbäddad i lite granskog, som sista utposten innan slätten tar vid, med en romantik om den lilla stadens tjusning, och dess självklara generositet, så har vi följande situation: en mängd människor, med lite olika kroppar, åldrar, lynnen, företräden och brister, som parat ihop sig, lite så där käckt, två och två, i lite olika byggnader, som de kallar la casa, eller till och med – sitt eget lilla paradis. Och där sker mirakel, staplade på varandra. I en jättedrös.
För överallt, sägs helt unika saker, och samtidigt en blåkopia till alla andras replikskiften, såsom: ”Du är det finaste som finns, det underbaraste koncentrat härlighet som någonsin existerat.”
Detta sägs i en lägenhet på Nolby, i en Dallas-villa uppe vid Lövekulle, samt i en tvättstuga på Östlyckan. Och här har vi alltså miraklet: det sägs i kör – som ett eko. Alla är helt unika. Och då skulle ju en vän av ordning kunna bli lite tveksam, någon som förväxlat livet med en tidtabell, ett matematiskt bevis, eller en idrottstävling, där allt får sin betydelse relativt något annat. Som en jämförelse.
Alla kan ju inte vara vackrast. Alla kan ju inte vara bäst.
Men det är här människan firar triumfer, med en dubbel bokföring, även om vi ibland, med våra issues, torskar lite tillfälligt på frågan, och drar fram en önskelista ur bakfickan, och tänker pyttesmå tankar, såsom att vi skulle älska vår partner mer – om han vägde några skålpund mindre, om hennes gnäll avtog några sekundmeter, om han hade lika snygga tröjor som Ernst Kirchsteiger, eller om hon bara vart lite mer frivol i sängen. Så både vet vi, och inte vet: det är en återvändsgränd.
Men det klart att vi blir lite glada, om vi, i en viss vinkel, i ett visst ljus, förväxlas med en vacker människa, eller att vi ibland får på en turtanke, och det uppskattas av några – det värmer. Men det är inte the main attraction. Det är lite vattenpistol över det, man blir lite gladblöt – inte mer. För vill man bli träffad rätt i hjärtat, med långtidsverkan, då får någon ladda sin bazooka med helt annan ammunition.
Men det är svårt, och folk tvekar, de kanske säger att de inte riktigt vet hur man gör, de känner sig som värsta nybörjaren, helt kassa på det här med relationer, ja, så kan det låta, men där avslöjar de sig: de är i själva verket världsmästare på relationer. För de skulle lika gärna kunna fråga sig, influerade av allas vår vän Thåström, att de inte riktigt vet hur något skall bli Gud. Eller hur man blir en rymdraket, eller får vatten att börja brinna.
För att älska är svårt, så är det, så även om de vet, så tvekar de givetvis med svaret – även om det egentligen är ganska självklart. DESTO MER BRISTER ENS PARTNER UPPVISAR, JU MER FINNS DET ATT ÄLSKA. För det är ju inte för våra företräden vi vill bli älskade, det är monkey see monkey do, det klarar vem som helst, vi vill mer, vi vill bli älskade för dem vi är, psykologiskt nakna, när vi är löjliga, när vi absolut inte vunnit första pris i något som helst. När vi ser ut som en påse skit.
Då är det dags för kärleken.
